Jag är ju inte mer än människa!! Och en del av oss grubblar och grunnar och beslutar och ombeslutar och så har det varit för mig den senaste veckan. Det är och bör oftast inte vara ett lättvindigt beslut att omplacera en hund.
Jag vill börja med att tacka för stöttning. Ni vet vilka ni är!!
Stöttning i det val jag gjorde i början på veckan och att jag sen ångrade mig. Och fick så fin förståelse från goa vänner. Några har varit i samma situation själva och då är det kanske lättare att förstå. Man velar fram och tillbaka och försöker tänka på både hunden, sin familj/flock och sig själv. Mina begränsningar har jag verkligen fått många tankar om under de senaste månaderna.
Jag trodde alltså i början på veckan att rätt beslut var att försöka hitta ett riktigt bra hem till Teja så att hon skulle få mycket jobb i framtiden med främst vallning. Det är hennes stora självständighet och jaktdrift som gjort att jag inte riktigt sett att jag kan ge henne det hon behöver för att utvecklas bra. Och jag har mått jättedåligt av det här. För Teja är en superfin tjej på många sätt med riktigt fin personlighet. Jag tänkte att det vore bäst att sälja henne tidigt så hon kunde utvecklas hos någon annan innan hon blev unghund då det ibland blir lite tuffare för hundarna att omplaceras då. Plus att den nya ägaren skulle ha tid över sommaren att bygga upp relationen med henne och ge henne mycket tid.
Till saken hör ju också att jag omplacerade Vide förra året och det var inget lätt beslut det heller. Han har dock fått det toppenbra så jag ångrar det inte, men det tär ju på en att faktiskt fatta ett sånt beslut. I alla fall om man inte är van att sälja ett djur.
Jag tycker inte det är fel när andra placerar om sina hundar för hundar är så omställningsbara att får dom det bara bra så kan jag inte vara så egoistisk och tro att jag själv alltid är den bästa och “rätta” personen för hunden. I mitt fall så vet jag att en duktig vallhundsförare med fin moral , etik och bra hundhållning skulle kunna ge Teja ett toppenhem och säkert komma till rätta med jaktdriften genom att tända henne på får istället. Men beslutet har som sagt ändå varit jättesvårt att ta. Men jag tog det i början på veckan och annonserade ut Teja på fb och i SVAK.
TACK snälla alla för delningar också på FB! Det värmer att folk bryr sig. Jag har nästan bara fått snälla kommentarer och det är en känslig situation så TACK!!!!!
Drömmen om en ny hund och att äntligen kunna träna lydnad fullt ut var det som gjorde att jag skaffade Teja. Bra kontakt med uppfödaren och förmånen att få välja valp först hjälpte till och att också hälsa på valparna flera gånger som jag skrivit om tidigare. Men ibland blir det ändå inte som man drömt om. I alla fall inte vår start tillsammans.
Igår lyssnade jag på Hundtränarpodden som Maria Brandel har. Jag är lite dålig på att lyssna på poddar men hade tänkt ett tag att jag skulle lyssna på Eva Bodfäldt hos Maria när hon talade om När drömmar går i kras. Jag visste att det skulle vara berörande. Jag visste att Eva haft det jättetufft med svåra förluster och jag har inte orkat lyssna innan för jag visste också att jag skulle känna igen mig i mycket av det hon pratade om.
Jag har inte mist mina hundar så tidigt (utom en tvååring där jag höll på att gå under efter den förlusten), jag har bara kämpat med sjukdomar och skador i tio år på dom. Det har hållt på att knäcka mig och jag har många gånger undrat varför jag överhuvudtaget håller på med hunderiet. Jag har varit så deppig, handlingsförlamad, ledsen och uppgiven och jag har skämts över att jag inte bara kavlat upp ärmarna och kommit igen så snabbt som jag kände att jag borde.
Och varför jag inte satsar på en annan sport än tävlingslydnad är ju så himla dumt!!! Mina hundar skulle ju klara NW edyl. Men av någon helt knäpp anledning så fastnade jag en gång i tiden för tävlingslydnad och där är jag liksom kvar och brinner fortfarande för sporten. (Att ha härliga hundtränare på kurs hjälper givetvis till) Så drömmen om en hund som ska hålla för träningen, få kickarna i vardagen tillsammans med hunden och för att kunna vara med och träna med fina människor igen, ja den drömmen gjorde att jag ännu en gång vågade köpa en valp, trots att jag bor själv och borde hålla mig till två hundar. Det är egentligen max vad jag tycker jag själv ska ha. Men….
För att ta det från början så har det varit väldigt omtumlande att få hem Teja vid nio veckors ålder. Hon har inte varit lik någon annan hund jag haft. Redan från första dagarna då hon direkt valde att springa långt ifrån oss andra i skogen insåg jag att jag fått en hund med mängder med självständighet. Och hon verkade jaga småkryp odyl ungefär som en katt. Hon smög runt i blåbärsriset, hoppade och anföll och det kan ju ses som gulligt men hon var helt okontaktbar. Jag har aldrig sett något liknande. Svansen piskade och ja, hon var mer kattlik än hundlik i de lägena. Fåglar och fågelljud kan fortfarande få henne helt fokuserad på bara det. Jag har Evas bok i tankarna när hon skriver om sin Will-Ja och nu fick jag ju höra lite mer i podden om hur dom haft det, för det var länge sedan Eva och jag pratade men när hon fick Will-Ja så ringde hon mig och berättade om att hon började förstå hur jag haft det med Magic.
Jag har fått jobba hårt med Magics jaktdrift när hon var yngre och det var jättetufft men det började ju främst när hon blev unghund. Beteendena hos Teja var något helt annat och jag har känt mig väldigt ledsen och uppgiven och osäker på om jag fixar den här hunden så att hon kan gå lös i framtiden. Teja är ju också tänkt att bli kurshund och tävlingslydnadshund, då måste ju hunden kunna vara lös så klart. Och jag har stor respekt för att jaktdriften kan ta över det mesta, fr.a uppsökande verksamhet som intresse för spår och dofter så här tidigt, ja det skrämde mig verkligen.
Det som också gjorde det jättesvårt var att hon liksom brydde sig inte om mig riktigt. Jag anser mig vara bra på att hitta ett härligt samspel snabbt med mina hundar men nja, det var inte så lätt.
Min röst var helt ointressant i början och är ibland fortfarande. Berömde jag henne när hon saktade ner i koppel tex så visade hon inte med en enda rörelse på något öra eller annat att hon hörde mig. Det var en konstig situation att vara i. Jag gick egna promenader med henne, belönade allt bra hon gjorde men det hjälpte inte mycket. Det kändes som att hon var sig själv nog. Trots det så gillade och gillar hon ju mina andra hundar och mig så hon undviker oss inte. Och hon är väldigt matglad vilket är kul, men hjälpte inte så mycket i skogen.
Jag provade givetvis att gå ifrån henne och byta riktning, det kändes inte bra för hon drog så långt i förväg att det blev som att jag konditionstränade min lilla valp och hon var helt uppgasad av allt springande. Gömde jag mig så kunde hon visst bli lite orolig men hittade hon mig så sprang hon sen bara förbi mig och hade redan glömt att det var lite läskigt i skogen att vara själv. Hon är supersnabb så jag blev också rädd att hon skulle bryta benen av sig.
Denna ganska ohållbara situation har gjort att hon fått gå jättemycket i koppel. I samhället går det bra. Hon har fått ganska lagom mycket miljöträning tror jag och där är hon jättefin med människor och klarar hundmöten fint. Flyger det mycket fåglar kan det dock bli svårare.
Jag har gjort en massa för att förbättra och bygga vår relation. Jag kommer återkomma till hur samarbetet ökat genom detta i en annan blogg. Jag väljer att berätta mer om livet med Teja framöver på ett ärligt sätt för och jag hoppas jag kommer kunna berätta om en massa framsteg för den här lilla tjejen har många, många fina sidor och alla som träffat henne tycker också att hon är en jättehärlig tjej.
Men för att återkomma till omplaceringen av Teja så fick jag helt kalla fötter i fredags och också HOPP OM ETT BRA LIV MED EN TEJA SOM KAN GÅ LÖS!!
Det vände när jag pratat med två olika personer som båda var intresserade av att köpa henne. Vi hade väldigt fina samtal. Jag fick hjälp (utan att dom tänkt det förstås, med att känna att det här kan kanske lösas ändå). Dom var inte alls oroliga över vad jag berättade om henne och bara det kändes jätteskönt för jag var väldigt ärlig. Vill ju absolut inte att Teja ska bli en vandringspokal. Hela veckan hade jag också känt att det började komma små, små framsteg där hon valde mig mer och mer. I en del miljöer är hon suverän och inomhus hemma har jag haft jättefina träningspass med henne där vi leker fram lite hantering, bäddträning odyl.
Jag har nu en plan för Teja och för hur vallningen ska introduceras i hennes liv. Och jag har äntligen känt att jag fått energi till att prova några fler sätt att jobba med antijakten. Det är ju inte så att jag inte jobbat med detta förut men lusten att göra det har inte riktigt funnits så jag har inte gått ÅLL IN! För hur det än är så roligt är det ju inte!.
Eva och Maria pratar också i podden om att är det inte roligt alls så kan det vara bättre att omplacera hunden och hitta en ny vän för ingen mår bra av att man inte har kul ihop!! Jag beslutade i fredags att jag är inte där ännu, men jag har fortfarande möjlighet att ångra mig senare om vi inte hittar varandra och hon bara passar som vallhund. MEN jag kommer försöka göra allt jag kan med min kunskap och med andras hjälp och går det inte ändå, ja då får jag tänka till igen.
Teja har väldigt många fördelar. Hon är inte impulsiv eller explosiv på ett svårt sätt. Explosivitet i lydnadsträningen kommer vi nog få till tror jag. Hon är snabb. Hon har vad jag sett fina rörelser. Hon är social och glad. Jätteglad om hon får hälsa på någon. Men ganska sansad och lugn och absolut inte stressad! Det är så fina egenskaper som jag nu ska göra allt för att förvalta på ett bra sätt. Förhoppningsvis kommer hon tända snabbt på fåren och få möjighet att valla en hel del om det är det som hon kommer behöva för att släppa tankarna på viltet. Är så tacksam för alla som velat hjälpa till.
TAck till uppfödaren Lisa för bra samtal och stöttning. Det är en superfin första kull som hon fått fram. Det är bara Teja som är lite extra allt och vilken uppfödare har inte råkat ut för det liksom.
Jag är också tacksam över att jag börjar få tillbaka den där lilla gnistan av nyfikenhet – Kommer vi lyckas du och jag Teja? Jag hoppas innerligt det. Fortsättning följer….
22 svar
Lycka Till…..inget är omöjligt, tar bara lite längre tid ibland 😉
Ja du är ju en baddare på att lyckas Lena, synd bara att jag inte, som du, är bra på vallningen 😉
Vilket ärligt och härligt inlägg. Jag håller tummar och tår för er.
Tack snälla för det. Vi behöver lite tummar och tår 😉
TAck snälla! Missat att svara dig här innan.
Vilken igenkänning!! Jag sitter i samma båt som du. Puck vill bara jaga. Han går i koppel, är snart 11 månader. Tanken på att jag är fel matte för honom har slagit mig många ggr. Jag känner så med dig ♥️ nu börjar jag känna en viss skillnad hos honom, men jag vet att vår resa är lång. Det som ger mig kraft är att jag har haft Dimma, o det gick ju….tillslut. Jag har även släppt alla krav. Mitt mål är att vi ska ha ett fungerande liv tillsammans, där han ska få valla får, vi ska springa ihop, han ska få köra NW. .Men när allt kommer att ske det får tiden utvisa. Nu satsar jag på att lägga grunden. Att låta det ta tid (så jäkla svårt!!!). Men han o jag ska kunna kommunicera trotts vilda djur o bilar på vägarna.
Ska bli spännande att följa er resa. O ingen resa är den andra lik. ♥️
TAck för ditt inlägg Therese. Visste inte att du hade en sån utmaning med din Puck. Du har rätt i att varje resa är unik. Jag kommer försöka dela min här på bloggen lite mer framöver. Det känns som att jag landat i en nyfikenhet och ser det mer som en utmaning nu och en lite mer rolig sådan. Men shit vad tufft det är och när jag läser om din Puck här så tänker jag direkt att det är tur att du är mycket yngre än mig!! Att kunna springa med dom tror jag är jättebra men min kropp sätter stopp för det tyvärr. Det är en av dom saker jag tycker är extra jobbigt med att inte kunna ha dom lösa. Det blir liksom inte någon bra konditionsträning. Och även en valp behöver ju få springa av sig. Lycka till i massor önskar jag dig och Puck och hoppas få höra mer om din resa med honom också. Kram.
Just nu blir det ingen löpning, ont i foten. Även min kropp börjar strejka 🙈😂 men jag har köpt en springer till cykeln. Tänkte lära honom springa bredvid cykeln så att han får utlopp för sin energi. Vi släpper även han o hans bästa kompis i en fårhage när den imte används eller i ngn rastgård. (O jag som brukar hålla mig borta från rastgårdar, får ångest av dom, men nöden har ingen lag) En annan sak jag gör är att han får gå i en lång lina i skogen, där går vi utanför stigarna mest hela tiden så att han får jobba med kroppen. Studsa runt o rusa i linan. O nu är det sommar då kan de få simma i sjön. Det gäller att vara kreativ. Jag brukar även tänka på att vi är bortskämda med att kunna ha hundar lösa. Hur gör alla andra med sina hundar som går i koppel jämt för att få upp kondisen? Jag har ett talesätt; bryt ihop, bit ihop o kom igen . Detta gör jag ofta 😂 men som du skriver man får se det som en ny utmaning o släppa lite på det andra som man egentligen hade planerat. ♥️ Nu kan jag ha Puck lös ca 10 min, sen orkar jag inte mer. Dock i lina, mkt skinkost på tub o alltid en leksak i handen. De tio minuterna han är lös blir de bästa minuterna med mig han kan få. Sticker han eller väljer bort mig vid en inkallning jagar jag ikapp honom o gör mig stor. Då brukar han få en liten reminder om att just det matte är den jag ska lyssna på o inte jaga fåglar…
Kör på!! Detta fixar du!
Hej Ditte! Jag har genom fantastiska Susan Lothian “fått upp” ögonen för dig och ser nu ALLT det du gör (alltså på sociala medier, inte någon form av en stalker). Jag var i helgen på besök hos Susan då vi tränade lite, umgicks men framförallt pratade hund, som är såå intressant. Jag har ett litet företag, Sunda Hundar som jag hoppas kunna få hålla på med till 100 % i framtiden men jag är också i början av min Jack Russell karriär. Har en reg kennel (tidigare labrador) och i vår familj finns idag 3 tikar i ålder 1 – 3,5 år. Jag har levt med den här fantastiska raden i 5 år och är nu inne på den 4:e tänkta avelstiken som vi hoppas på. Men…
Vår resa började med cancer på första tiken inte ens 2 år fyllda, nästa tik håller inte riktigt enligt mig mentalt (eller hennes gener påvisar det), nästa tik saknar 11 tänder och den sista 1 åriga tiken gick inte fri på ögonlysningen utan behöver omlysas. Här har jag haft massor av funderingar och ännu fler känslor för dessa underbara individer som jag öppnat mitt hem för men som du så igenkännande skriver är vi inte mer än människor. Och jag har fått tänka om många gånger vilket gjort att jag bl a utbildat mig till hundinstruktör, balansbollsinstruktör, beteendevetare hund och nu beteendecoach hund. Grejen är den att jag ÄLSKAR våra hundar och det har aldrig varit ett alternativ att omplacera dem utan vi vill leva tillsammans med dem. Jag lyssnade på Hundpodden där Eva gästpratade och föll nästan i tårar för det hon berättade var ju precis det jag med flera går och gått igenom – så skönt att få höra om. Trots att vi inte känner varandra, än, så tycker jag att du gör helt rätt som lyssnar till ditt ❤️, tiden kommer ju inte tillbaka , där och då har ju varit och det som är – är här och NU. Så vad vill du välja att göra och framförallt för VEM gör du det? Så heja dig för modet att lägga ut här så att vi andra får ta del av detta som vi är fler som går igenom. Jag har fått ynnesten att lära känna några nya riktigt ödmjuka hundpersoner och det ger mig en enorm tacksamhet vilket gör att jag vet att jag alltid kan vända mig om och fråga en som är mer erfaren än jag. Tusen tack för ditt blogginlägg och jag önskar dig verkligen en superbra fortsättning med din lilla Timotej. Varma vänliga hälsningar Susann Norberg🐾❤️
TAck snälla du för att du tog dig tid att skriva här och berätta lite om din resa som jag förstår inte varit så lätt. Det där med att Drömmar går i kras, det drabbar ju även uppfödare. Vi kommer säkert synas framöver då vi har en gemensam vän i Susann. (Inte rädd för stalkning 😉 hähä!!) Varma hälsningar till dig också och VI SES!!!
Så oerhört fint beskrivet av er situation!❤️
Att vara hundägare är inte alltid så lätt!
Att vara realist och inte egoist är också svårt.
Det är alltid så mycket lättare för andra att ha synpunkter på ditten och datten!
Jag uppskattar så mycket din berättelse och den lär mig mycket och jag hoppas att den lär andra också!❤️
Jag önskar er två ett stort LYCKA till med allt ni tar er för framöver!❤️
Kram Cecilia, Eazy, Yatzy och Cool
TAck fina du!! Jag uppskattar att du alltid har ett vänligt ord att säga och det värmer verkligen. Kram till dig och vovvarna.
Känner med dig Ditte! Strongt att skriva om det och STRONGT att ge det en chans till! Jag tror på dig, precis som många många andra! Hör av dig om du har vägarna förbi så ses jag och Puckis gärna. Puckis vill nämligen väldigt gärna pussa på Magic 😉 Teja kan ju få träffa en o annan katt också….
TAck för din stöttning Ida. Magic hälsar med pussar till Pucken. Jag vet inte om Teja är lika bra på kattapportering som Abby var 😉
Hej Ditte!
Så fint, ärligt och klokt du skriver och tänker. Att tänka som du nu gör, att jag ska prova något annat för att se om det kan bli vår grej mot målet är så klokt, sunt och hundvänligt.
Jag har inom min roll som Beskrivare, domare mött en hel del människor som har bestämt sig mycket hårt för att jag vill köra just detta, trots att hunden kanske inte helt till 100% passar för det just nu. De kör fast och allt blir bara ledsamt. Vad fint om man kan hitta något helt annat som hunden passar jätte bra för nu. Du minns min Uzze som var en stjärna i skogen, alltid fullt i spår och uppletande. Han tyckte att detta med lydnad var skittråkigt på tävling, när han inte fick sin lön tillräckligt snabbt.Han kunde gå jätte fint på träning endast för att få sin belöning, jag var inte all så viktig att samarbeta med. Han kunde allt själv. Av en tillfällighet när han hade skadat sig och skulle hålla sig lite lugn, hittade jag en kurs i nosework, det var då inte en officiell gren. Han bara älskade detta, det var ju åter igen ett mer självständigt sökande med ett samarbete från föraren att kunna läsa sin hund vid markering. Uzze blev en stjärna på Noseworken. Jag tror att så länge man känner ” Jag älskar dig” då ska du och din vän hitta olika vägar.Det är när man inte längre känner så som man ska överväga att placera om sin vän, för bådas skull.Stort lycka till med ditt kloka beslut!
TAck Maria för din stöttning. Uzze han var en riktigt fin kille. Jag gillade honom skarpt. Jag tänker att om vallningen kan hjälpa Teja och jag kan få bra hjälp med den så får det bli så. Blir hon superbra vallhund men inte passar för lydnaden, ja då kommer hon ha det bättre hos någon annan troligen men det får framtiden utvisa. Jag har varken kunskapen eller kroppen att kunna hålla på med vallningen tyvärr men har jag tur så får jag bra hjälp. Det är inte roligt att köra fast och bli besviken på sin hund gång på gång som du skriver om. Då är det faktiskt bättre att omplacera så att alla får chans att må bra. Det ska ju som många sagt till mig VARA KUL ATT TRÄNA HUND!! Ha det så gott och så fint att du skriver till mig. Kram
😍😍😍😍💖💖💖Det kommer att bli bra, det är jag helt säker på.
TAck Mia! Det får framtiden utvisa, kan ju hoppas att du har rätt. Hälsn Ditte
Hej Ditte känner såå igen mig i obeslutsamheten och ja allt!! Drum som jag har och som du av en ingivelse tyckte var så bra att du ville köpa henne hon var en kopia av Teja det första hon gjorde när hon kom hem till mig var att springa rakt fram under staketet och sedan borta!! i 90 minuter!! vi lagade det hålet i staketet och jag vaktade henne minutiöst i flera dagar.. lyckades med hjälp av en enorm tur och tajming (mest tur ) ta tag i henne när hon skulle dra hemifrån ett dygn senare samma dag smet hon ifrån mig vid stallet var borta i 4.5 timmar stallet är en mil bort och jag var nästan hysterisk men inte hon hon kom släntrade och såg otroligt nöjd ut hon kom alltså hem till mig 8veckor gammal och detta hände de första två dygnen hos mig.. jobbigt var nog en underdrift.. meen du blev imponerad när du såg henne första gången.. hon är otroligt arbetsglad öppen och tillgänglig och lovande för att inte tala om mycket lovande i allt jag provat med henne hon är helt enkelt bäst!! varför berättar jag detta för dig?? Joo jag har haft många hundar i mitt liv två är helt outstanding båda är mycket självständiga i sina naturliga anlag och heja som du har verkar ha samma psyke… ge inte upp Ditte du kommer ha mycket glädje av denna Teja. vad du gör ge inte upp!! undrar du någon gång hur du ska bära dig åt? jag kan tipsa andra kan säkert också hjälpa dig speciellt de som klarat av samma sak!! tilläggas bör att jag inte har några som helst problem med jaktintresse eller annat..
Hej Susanne! Oj, jag hade missat ditt inlägg här. Vilken förfärlig början, hur i helskotta vågar en liten 8veckors valp sticka iväg så där länge, det är ju helt absurt och att hon överhuvudtaget kom tillbaka är ju ett under, ni hade ju inte ens lärt känna varandra. Vilken mardröm. Jag hade banne me inte trott det var sant. Man undrar ju vad Drum gjorde alla dom där timmarna när hon stack. Och ja, jag gillar ju Drum jättemycket, men hade aldrig gissat på att hon var så självständig som valp. Skönt att du slapp jaktintresset. Det är det som jag är mest bekymrad över och där som vallningen kanske kan hjälpa oss lite extra. Självständigheten kan säkert vara en tillgång i framtiden om jag sköter mig i vår träning 😉 Tack snälla för att du berättar.
Så skönt att du tänkte till har varit i samma situation.
Skaffade Chili när Aila var drygt 1 pch det funkade inte alls så hon omplacerades när hon var 5 mån, kan ångra det idag men var inte så erfaren.
Så när Aila var 2,5 kom Saga funkade perfekt till vi flyttade ut på landet men mycket vilt då kom hennes jaktinstinkt fram sluatade med att hon var borta en natt.
Då bestämde jag att det funkar inte och allt var klart för omplacering men som tur var tänkte jag till och bestämde mig för att jobba med henne.
Långlina på promenader och aktiv träning med mycket belöningssystem och spontan kontakt så vi är på rätt väg.
Nu när jag skaffat lillskiten Disa 9v vill det till att man jobbar på.
Slutsats, lämna 1 hund är väl ok men 2, då hade jag inte konnat skaffa nån ny.
Så blev så glad när jag läste att du också bestämde dig för att jobba för det, du har ju erfarenheten att fixa det.
Lycka till, Håkan
TAck Håkan! Jag tycker det är ok att omplacera även fler hundar. Det är inte alltid man själv är den bästa för sin hund. Teja kommer bli vallhund hoppas jag om det inte funkar med mig och lydnadsträningen. En hund kan vara perfekt i en annan människas liv och Teja kommer behöva jobba oavsett om det blir med mig eller någon annan. Just nu satsar jag allt på att det ska funka och som vanligt lär man sig massor på vägen. Lycka till med din nya lilla själv.