För några månader sen fick jag en inbjudan till en endagskurs som hette Lek – viktig och allvarlig. Jag har inte en aning om hur den kursen var eftersom jag inte gick på den. Förhoppningsvis inte allvarlig 😉 . Men titeln satte igång mina tankar om hur ofta jag möter lydnadsfolk som har prestationsångest – inte kanske just bara för tävlingssituationen – utan för att det finns en rädsla att inte LEKA RÄTT med sin hund! Den rädslan kan hämma så pass mycket att leken inte alls blir rolig utan just ALLVARLIG!
Vad kommer då denna idé ifrån? Har det gått så mycket mode i vissa typer av lekar att man glömmer att se hur just denna hund är och hur denna förare kan ta fram det bästa i sin hund? Är detta ett fenomen i lydnadsvärlden eller gäller det i en massa andra sporter också tro?
För ett tag sen hade jag ett mycket duktigt ekipage som tyckte att hen inte fick igång sin valp så bra i leken. Byteslekar med ganska korta leksaker hade givetvis jobbats med för fullt och dom såg ok ut men det engagemang hos dom båda jag velat se, det fanns inte riktigt. Däremot så bytte valpen ordentligt leksak när den skulle. Jag frågade lite om vad dom tyckte om att leka för lekar hemma och se där, det fanns ju en massa annat att bygga upp relation och lek på. Valpen älskade tex jaktlekar när dom sprang och jagade varandra och vi la där till en leksak i ett långt snöre gjord av min gamla faster Märtas minkpäls (ja i alla fall en del av pälsen) och nu lekte valpen som tusan och hade sen en sån fart att benen knappt hann med för att komma ifatt sin förare. Jag hade önskat att jag haft det på film. Det var helt underbart att se.
En annan förändring vi gjorde med den valpen var att ta bort stadgan. Det var inte alls läge att den skulle bjuda på stillhet för att få sin lek, det blev alldeles för mycket stadgetanke i den och den var ju redan från början superduktig i att vara stilla! Stillheten blir ju ett kriterie att hålla reda på som kanske också hämmar ens förmåga att släppa loss i leken själv. Denna valp mådde bra av att få vara lite fräck och gärna försöka sno leksaken. Alla smyglekar där valpen skulle vara stilla föreslog jag att det kunde hen vänta med tills farten fanns ordentligt i så fall. Nu var detta en duktig hundtränare som kommer kunna förvalta och integrera lekarna i lydnadsträningen med lite mer fantasi framöver, det tvivlar jag inte på. Men för en nybörjare i lydnadsträningen så kanske det ställer till det lite om hen tror att det måste lekas på ett visst sätt.
Jag skulle vilja slå ett slag för att hitta det man gillar att göra ihop. Experimentera och se vad som kommer fram. Själv har jag lekt väldigt olika med varje hund jag har haft. Visst har jag haft samma lekar också men varje hund har inbjudit till något unikt för den som jag försökt förvalta och utveckla om jag känt att det kunnat passa mig också. För visst måste vi tänka på oss själva med, om inte annat av självbevarelsedrift! 😉
Med Abby så hade jag mycket lekar där hon fick bita mig i armarna och många undrade nog varför hela mina armar var fulla av blåmärken på somrarna när jag hade t-shirt på. Jag tog med mig den leken på tävling i början och sen jobbade vi ner den till att hon fick hoppa upp i luften mot mitt ansikte om jag inte sa BUS för då fick hon bita mig. Abby gillar också att göra kullerbyttor när jag kelar med henne om jag sätter mig ner. Inget jag har kunnat ha med mig på tävling för har hon väl börjat är hon minst sagt svår att bryta 😉 men känslan för henne när hon först fått min sociala belöning på tävlingsplanen, sen andra roliga belöningar och så en lång kullerbyttestund tillsammans med mig och leksakerna, ja jag tror det var en höjdpunkt för Abby under vår tävlingskarriär. Dessutom har hon fått sno saker i väskor och den passionen finns också kvar än i dag. Abby hade bra stadga och förståelse för sina uppgifter tyckte jag så hobbyn att sno grejer var aldrig ett problem på tävling.
Abby Foto: Daniel Grönbek
Med Magic har jag absolut inte uppmuntrat något snoende av grejer utan där har gällt mycket självbehärskning innan en belöning kan komma. Men belöningen i sig, hängivenheten när vi leker, den har vi hittat fullt ut tycker jag. Magic är väldigt kroppslig och älskar mer än allt annat att hoppa upp och tacklas mot min höft med en boll i munnen. Att ta emot henne framifrån är liksom inte något bra alternativ 😉 Hon gillar lite brutallekar och jag vill gärna att mina hundar ska tycka om att jag tjoar och vrålar en hel del. Och det gör hon absolut. Hoppandet har sen utvecklats till en social belöning där hon kan hoppa mer i luften framför mig, det gillar hon och jag tror känslan kan smitta av sig från brutalleken mot min höft där hon också hoppar mycket till att hon gillar hoppandet överhuvudtaget framför mig också. Hon var en väldigt hoppig hund från början och det har jag velat ha kvar men jag har fått vara väldigt noga med att hon förstår värdet i att hålla tassarna stilla däremellan förstås. Det har alltså med Magic gällt att ha lite regler kring lekarna och dom behövde skapas tidigt i hennes fall. Med henne har jag lärt mig ännu mer än tidigare att utveckla leken i samband med stadga och jag älskar att träna från höga belöningar och kraft i dragkampen till absolut stillhet direkt. Det är en lek som Magic och jag har väldigt kul med.
Magic, foto Daniel Eidenskog
Med Dusty har jag fått en riktig utmaning där jag bestämt mig för att inte känna mig misslyckad utan försöka lära mig hur jag ska hitta OSS tillsammans i leken. Just nu har vi inga bra sociala lekar men med det inte sagt att vi inte har kul! Jag skrek till spontant när han hoppade upp och bet mot mitt ansikte när han var riktigt liten och det gjorde att han slutade bita både mig och andra. Mycket märkligt egentligen för jag skällde inte på honom något extra utan ett skrik var nog för att han skulle förstå vad som gjorde ont. Och just att han generaliserade och slutade bita alla vänner också var något jag aldrig varit med om tidigare. Detta har känts lite tråkigt för jag hade hellre haft en social lek utan så mycket bithämning men nu får jag jobba på andra sätt med honom. Han är oerhört stark och snabb i sitt gripande av leksaker så leken tillsammans med grejer är det bästa han vet. Jag har från början jobbat på att använda godisarna på ett lekfullt sätt också och faktum är att han ibland kan slå labbarna i fart när det gäller att ta en gotta 😉 . Just att förknippa lekarna med att TA I rejält tycker jag är väldigt kul att försöka locka fram.
Just att Dusty inte alls svarar som jag hade velat och att han dessutom haft tandproblem under hela tiden han hade sina valptänder så att han fått en del frustration i samband med lek och smärta så känner jag att han nog är min största utmaning hittills när det gäller att leka och hitta lekar som passar oss men inte fastna i att dom behöver se ut på ett visst sätt för att tex gynna apporteringen. Han har dessutom lätt för att ta till skall och jag får tänka mig för vad jag gör efter en lek, han älskar när jag berömmer honom högt och hjärtligt men ofta får han sen ingen extra belöning på det för då tror jag det lätt skulle gå överstyr.
Jag grubblar inte en massa över hur leken exakt ska se ut men jag försöker att prova lite olika “moves” för att se vad som går att få fram där vi också sen kan utveckla det till att kanske ha med oss lite av “movsen” på tävling. Jag provar på promenaden när Dusty inspirerar mig och så får vi se var vi hamnar. Men allvarligt får det inte bli! och egna vägar lär vi behöva gå ;-). Han är inte lik någon annan hund jag haft på flera sätt. Han är en hängiven liten kille med ett stort mått av allvar när det gäller att träna men han har glimten i ögat så vi ska nog fortsätta vår resa utan att hamna i ett allvarsträsk hoppas jag även om leken inte riktigt är som jag tänkte att den skulle vara från början.
Dusty, foto: Daniel Eidenskog
Med dessa tankar så måste jag ju ändå säga att självklart är det suveränt med byteslekar m.m. som kan få hunden att lära sig grunder för apporteringen tex så jag hoppas ingen missförstår mig. Byteslekar har använts i åratal på olika sätt i hundträningssammanhang och dom är guld att ha med i sin verktygslåda.
Oavsett om vi kan använda oss av lekarna i momentträningen el till tävlingsbelöning så tror jag att ju mer vi kan hitta ett sätt att leka ihop i vardagen och inte bara på träningsplanen ju mer kommer vi stärka vår relation och lära känna våra hundar bättre och då blir vi kanske bättre hundtränare på köpet liksom 😉 .
Mixtra och Marika släpper loss.
